"Du säger att kärleken aldrig var till för dig, att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen.
Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig"
Om regn;
Det ligger något högst förnedrande i det här med regn. Att det droppar vatten uppifrån, ned på ens huvud.
Rinner ner i ens panna och in i ögonen så att man inte kan se något.
Idag är jag så trött att jag inte förmår mig. En önskan om att sömn skulle ha den effekt på trötthet som ett glas vatten har för törsten. När bekanta förbehåller sig rätten att påpeka hur trött man ser ut.
Men när tröttheten står i direkt relation till att man har just så många underbara bekanta, släktingar och vänner känns den fullt acceptabel. Och när det ligger manchego-ost i kylen och choklad på bordet. För er har jag bakfylleben och tampas med tomburkar tusen gånger om. Denna gång var det dock Johannes som gjorde det.
Och när man väljer nya saker för att bli av med gamla, bara för att inse storheten i de gamla. Blir då inte endast effekten som i det där skolexemplet; tänk inte på en rosa elefant.
Och visst är det kanske så att man alltid kommer att höra det man vill höra.
Människor tycks ha en förmåga att omvandla en impertinent sanning till osanning efter tycke och behag. Så egentligen är den kanske inte så eftersträvansvärd? Men det måste finnas ett mellanting mellan det och att stoppa huvudet i sanden?
Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig"
Om regn;
Det ligger något högst förnedrande i det här med regn. Att det droppar vatten uppifrån, ned på ens huvud.
Rinner ner i ens panna och in i ögonen så att man inte kan se något.
Idag är jag så trött att jag inte förmår mig. En önskan om att sömn skulle ha den effekt på trötthet som ett glas vatten har för törsten. När bekanta förbehåller sig rätten att påpeka hur trött man ser ut.
Men när tröttheten står i direkt relation till att man har just så många underbara bekanta, släktingar och vänner känns den fullt acceptabel. Och när det ligger manchego-ost i kylen och choklad på bordet. För er har jag bakfylleben och tampas med tomburkar tusen gånger om. Denna gång var det dock Johannes som gjorde det.
Och när man väljer nya saker för att bli av med gamla, bara för att inse storheten i de gamla. Blir då inte endast effekten som i det där skolexemplet; tänk inte på en rosa elefant.
Och visst är det kanske så att man alltid kommer att höra det man vill höra.
Människor tycks ha en förmåga att omvandla en impertinent sanning till osanning efter tycke och behag. Så egentligen är den kanske inte så eftersträvansvärd? Men det måste finnas ett mellanting mellan det och att stoppa huvudet i sanden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar