When Old Love Keeps You Waiting

"En dag ska jag fråga varför" och "Fixa din egen jävla efterfest"

Konvergent evolution; när liknande genetiska strukturer utvecklas oberoende av varandra hos olika icke närbesläktade organismer. Det vill säga inte på grund av att de har gemensamma förfäder utan för att de har ett liknande levnadssätt.

Och många var de som samlades i stadens lokaler. Ibland kring gratisbål, ibland på olika fartyg, och andra gånger på helt andra platser där olika namn stod på långa listor. De kom från olika orter och olika stadsdelar. Många av dem var uppfostrade i helt skilda subkulturer. De bara alla liknande svarta huvudbonader. Och under parkasen hade somliga tatuerade stjärnor, andra leenden som påminde om ett av de där banden som var 90-talets stora. En del hade bara sin omärkta hud mot den rutiga skjortan eller den stickade tröjan.

Andra exempel; haj och delfin, fåglars vingar

Dricker kaffe med Maj. Pratar om Bergakungen och om att höra till och inte höra till. Att vilja eller inte vilja vara en del av. Ibland vill man både och. Ofta inte alls.
Dricker en annan kaffe en annan dag med A och Mörkrets furste som inte är så mörk alls längre. Kommer sakna A.

Nu; filmfestival och konvergens i en god drink. Rörd, inte skakad.

Strö Lite Socker På Mig Som Bara Du Kan

"Allt är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig"

Åker buss till Mölndal. Allt känns så längesen.

Någon sa en gång till mig; det som irriterar dig hos andra finner du i dig själv.
Och jag tänker, att kanske är det så.
Någon helt annan sa en helt annan gång till mig; människan är ett djur med instinkter som bör litas på. Och jag tänker, att så är det nog.

Man får alzheimers av D-vitaminbrist säger de på sjukhusutbildningen. Det är inte säkert säger alzheimersforskaren. Nu äter jag D-vitamin. Man vet aldrig. Och så alla de där grejerna som finns i en cigarett.

This Is The First Day Of My Life

They´re spreading blankets on the beach

Nu vill jag ha vår säger Mästerkatten. Och nu längtar jag till våren säger Maj.

Ett minne; Det är vår och det är trädgård. Vi löser korsord och vi letar ord vi aldrig lärt oss. En liten pojke sitter bredvid filten och häller sitt godis i ett glas med vatten. Hans pappa säger att så får man inte göra. Sen sjunger dottern som är lite äldre än pojken, men inte gammal alls, Håkan Hellström så vackert att man vill se upp mot himlen. Pappan tar en gitarr och sjunger att det är den första dagen i hans liv. Och vi som löser korsord tänder varsin cigarett.
Sedan går jag hem. Och sedan är det inte vår längre.

Snart och nu; En filmfestival. En annan trädgård. Och en telefon som om nätterna berättar att den anslutit till andra nätverk.

Slight Return

It’s a big bad world full of twist and turns and people have a way of blinking and missing the moment.

Ett minne; vi är uppe i klocktornet. Det är högt upp och mycket fulare inuti än utanpå. Med oss har vi en sådan penna som används till den vita tavlan på lektionerna. Vi skriver våra namn. Och det är svårt, för pennan är gjord för vita tavlor i stora skolsalar och inte gamla träväggar i högt belägna klocktorn. Sedan blir vi sittandes där uppe ett tag och tittar på varandra, sådär som lätt händer när man sitter inuti en klocka. När vi klättrar ner för stegen ser vi blå snickardräkt på golvet.
Stod där inte en levande snickare? På vägen upp stod det en levande snickare på golvet. Jo, det gjorde det. Oroligt skyndar vi därifrån, ner från vinden och in till skolsalar med vita tavlor. Och vi springer, trots att det egentligen, bara är mästerkatten som tror på spöken.

Och människor hittar varandra. Och människor tappar bort varandra. Och världen är stor. Och världen är liten.

Hur känns det nu?

I mörkret och en lekplats mitt i natten. I gruset glänste diamanter.

Massmedier. Och filosofi kring statistik. Oh du sköna söndag. Kokar kaffe mellan raderna och sneglar på ljudlös television. Och det mörknar.

Inte så, men din näsa ser ut som att du har plastikopererat dig. Alltså, jag menar, en sån näsa man vill ha.
Är på en mycket trevlig middag hos Mu. Vi pratar om plastikoperationer i Polen. Vi pratar om yoggi och bananer. Vi äter marängsviss och vi pratar minnen. Sådana man vill glömma, och sådana man vill behålla. Vi pratar om pojkvännen som hade sönder bilen och husets tre fönsterrutor. Och vi pratar om mordet på akvariefiskarna.

Det är lika bra att sätta eld på alltihop.

Jag drar ner mössan längre ner över öronen. Och så tänker jag på Lo och de smälta nylonstrumporna. På trettonåriga fötter i ett norrländskt landskap och för kalla Converse. Och jag tänker att snart är det inte kallt längre. Och jag tänker att snart känns det annat. Och snart har det gått ett år. Igen.

Och allt som borde kunnat hända händer.

For Emma

"Det är en massa bögar här som raggar på mig"

Det är kallt. En sådan kyla som på leriga landsvägar med män och kvinnor som viker sig dubbla för att söka värme från den egna kroppen. Utvandring och stenar som måste bändas upp från åkrar.
Tur då att det är en inkorrekt känsla.

Ett år har gått. Igen. Det blir lätt så; att man summerar. Tänker på alla de som kom och gick.
Han som gjorde sönder min lampa. Eller om det var jag. Att jag skrattade mycket och att han var vacker. Jag tänker på Bay of islands. På blåmålade vänner. På två femtonåringar som försöker smyga ut vinflaskor från ett toalettfönster. Och alla de där kvällarna och nätterna då vi klättrade ut på taken.
En kall natt ute i mölndal. En borttappad M och en annan pappa som bäddar ner en allt för berusad femtonåring. En annan natt med A och M och S och stora ringar i öronen, en hiphopkonsert på ett kulturhus någonstans.

Så; Lovisa och Niklas och Majli och Ylva och My tack för fina fester.

Idag har jag slipat ett bord nästan klart. Och en dag snart ska jag laga den där lampskärmen.