Follow These Eyes

"Du säger att kärleken aldrig var till för dig, att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen.
Säger att den delar sig vid kinden och blir hel igen bakom dig"

Om regn;
Det ligger något högst förnedrande i det här med regn. Att det droppar vatten uppifrån, ned på ens huvud.
Rinner ner i ens panna och in i ögonen så att man inte kan se något.

Idag är jag så trött att jag inte förmår mig. En önskan om att sömn skulle ha den effekt på trötthet som ett glas vatten har för törsten. När bekanta förbehåller sig rätten att påpeka hur trött man ser ut.
Men när tröttheten står i direkt relation till att man har just så många underbara bekanta, släktingar och vänner känns den fullt acceptabel. Och när det ligger manchego-ost i kylen och choklad på bordet. För er har jag bakfylleben och tampas med tomburkar tusen gånger om. Denna gång var det dock Johannes som gjorde det.

Och när man väljer nya saker för att bli av med gamla, bara för att inse storheten i de gamla. Blir då inte endast effekten som i det där skolexemplet; tänk inte på en rosa elefant.

Och visst är det kanske så att man alltid kommer att höra det man vill höra.
Människor tycks ha en förmåga att omvandla en impertinent sanning till osanning efter tycke och behag. Så egentligen är den kanske inte så eftersträvansvärd? Men det måste finnas ett mellanting mellan det och att stoppa huvudet i sanden?

Just Like Honey

Dödsdansen.

Och allt flyter. Även om jag ofta ställer mig tveksam.

Det är Påskafton igen, hemma hos pappa. Han frågar vad jag ska göra i Påsk. Jag säger att jag tycker att påsken är slut. Pappa säger att man inte kan säga så. Att jag aldrig på nyårsaftons eftermiddag skulle säga att nyårsafton är slut. Fredrika säger att hon tycker att Påsken inte finns. Sedan äter vi mat som är gul av saffran och god.
Sedan; EN drink i goda vänners lag på någon bar någonstans.

Och kanske är det så, att jag är utsatt för ett kosmiskt skämt. För jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt.

Och springa hem och äta ett påsklamm. Det låter bestialiskt på något vis. Tankarna förs till den där artikeln i tidningen idag. 73 400 000 nötkreatur i Amazonas. 73 400 000 nötkreatur man inte vill möta i en mörk gränd.

Que Sais-Je?

"En svala gör ingen sommar" och "Everybody loves a big fat lie"

Idag får jag ett meddelande utav Victor; "Jävla kukväder" står det och så är det en bild på honom i någon slags snökaos. Daterat Stockholm idag.

Och visst blir man lite lätt förvirrad; i söndags promenerar jag med mamma och Mörkrets Furste i Botaniska, och på måndagen drar jag upp persiennerna och får där utanför skåda den där vintern man läst om i historieböckerna.

Igår är jag och Alice på Plikta. Det är mest pappor och mor/farmödrar där denna dag. Alltså; inga mammor som sneglar osympatiskt med : du-din-unga-mamma-blicken.
Vi gungar lite men traskar mest omkring i leran. Det hela framkallar en del minnen; en gång när jag var liten så glömde jag en gosedjurskatt på det där tåget som finns i utkanten av den sedd med dåtidens blick gigantiska lekplatsen. Det var en vit katt med rosa nos och luddig päls. Jag kunde vakna på nätterna flera år efter detta och sörja den förlorade katten (helt sant). Händelsen utgjorde alltså lite av ett trauma i min barndom.

Jag försöker med någon slags mental förmåga påverka en kaffemugg att utdela den uppiggande effekt som ryktet faktiskt utlovar. Men icke. Allt är en lögn.

En del relationer verkar ha någon slags medfödd defekt där en dialog tycks omöjlig eller åtminstone jävligt komplicerad. Men som en av mina kloka vänner säger; ingen är svart-vit. Synd; det hade varit både enklare och snyggare. Eller?

Bubblare; Ett år närmare visheten, Jakob, Påsk och Lyckholms (utan inbördes ordning)

I See You Everywhere Around

"Hur kul är det på Skål egentligen? Jag menar det finns ju en ram runt Skål för hur kul man kan ha där."

Idag; var jag hos tandläkaren. Det är fantastiskt hur man på ett kick blir niohundra spänn fattigare. Det går så snabbt. Jag ska bara borra lite säger han. Jag lever på något sätt med föreställningen om att det tar tid att förlora pengar. Att det är en process.

Igår; var jag inne på T-Livs. En affär som jag besökte senast under gymnasiet. Även om jag ramlat förbi där alltför många gånger sedan dess. Jag tyckte mycket om någon som jobbade där på den tiden.

Det märks att det börjar bli vår. Det tar sig uttryck på det viset att man plötsligt träffar på folk igen. Jag tycker mig även hela tiden se folk som inte alls befinner sig i den här staden. Men så är det ibland.

Och den där serien om Kreuger som gick på tv julen -98. Såg den igen för ett tag sedan. Jag tycker fortfarande om den. Diskuterar med Ylva om det är så, som när hennes pappa blir överväldigad av att någon gammal film visas på tv. En film som i själva verket är riktigt dålig, bara det att han har någon form av minnen till den.

Men, ska jag säga, akta dig för eld och djupa vatten.