It’s a big bad world full of twist and turns and people have a way of blinking and missing the moment.
Ett minne; vi är uppe i klocktornet. Det är högt upp och mycket fulare inuti än utanpå. Med oss har vi en sådan penna som används till den vita tavlan på lektionerna. Vi skriver våra namn. Och det är svårt, för pennan är gjord för vita tavlor i stora skolsalar och inte gamla träväggar i högt belägna klocktorn. Sedan blir vi sittandes där uppe ett tag och tittar på varandra, sådär som lätt händer när man sitter inuti en klocka. När vi klättrar ner för stegen ser vi blå snickardräkt på golvet.
Stod där inte en levande snickare? På vägen upp stod det en levande snickare på golvet. Jo, det gjorde det. Oroligt skyndar vi därifrån, ner från vinden och in till skolsalar med vita tavlor. Och vi springer, trots att det egentligen, bara är mästerkatten som tror på spöken.
Och människor hittar varandra. Och människor tappar bort varandra. Och världen är stor. Och världen är liten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
och tydligen bara mästerkatten som minns rätt!
Vi såg dräkten när vi gick upp...sen när vi gick ner så mötte vi en livs levande blådräktsklädd snickare som frågade vafan vi gjorde där...och vilken klass vi gick i. Ingen av oss svarade spöket utan vi sprang kvickt som satan ner för trappan, som rädda harar. minns nog att de två andra musketöserna allt var lite skraja också.
haha jag minns det precis tvärtom, men din version låter högst trolig. Jag måste ha blundat, missat ögonblicket. Jag är också rädd, men för källare och kulvertar, jag gillar spöken.
Jag tappar i alla fall inte bort sådana våghalsiga hjältar.
Skicka en kommentar