Thank You Disillusionment

(Nu har jag ändrat så att man kan kommentera dårå.)

Jag och Axel äter sushi.
Vi diskuterar medeltiden. Så som vi ofta gör över en lunch. Hur tråkig den var, och hur mörk den var.
Vi diskuterar arvsynden. Hur onice det måste ha varit för det stackars medeltidsfolket att gå runt och bära den på sin axlar. Tack för den Adam, äpplelover.

Nu är det en annan tid. Eller?
När man känner samma sak som för ett år sedan. När en idé om en citron begrundas med stor respekt. När medeltiden känns så nära. När ett linjärt synsätt känns längre bort än ett cykliskt. Då undrar man, om det verkligen är en annan tid.

Om vi hade haft något mjöl hemma, så hade jag gjort pannkakor nu.