Putting On My Shoes

"Jag tänker på dig ofta. Jag går på gatorna och tänker, att det här hade du tyckt om."

Jag sitter i dörröppningen till balkongen och Ann Heberlein skriver: vi blir allt ensammare med oss själva och våra val. Gud är död, de stora berättelserna höll inte och ideologierna står bortglömda i skamvrån. Vad ska man tro på? Sig själv, naturligtvis. Att tro på sig själv visade sig dock vara svårare än någon kunde ana. Sen blir det askallt och jag måste stänga.

Ett minne; vi är och tittar på huset där Mästerkatten ska bo. Det ligger inte så värst mycket längre bort men det ligger längre bort. Och vi är så mycket mindre än vad vi är nu, och vi har så korta ben, och ibland känns livet som en evighet. Trappan upp till vinden är mintgrön och under den finns det ett lönnrum. För att komma dit måste man gå in i garderoben och krypa genom den smala gången som finns där. Från den smala gången kan man om man vill skjuta ut byrålådorna i rummet intill. Det rummet som sedan ska bli Mästerkattens rum. C och hans kompis E kommer att sitta där bakom och tjuvlyssna och trycka ut lådorna när vi är där inne, och vi kommer inte att gilla det. Vi kommer att skriva saker på väggarna i det lilla lönnutrymmet. Vi kommer att se på film på den vind som den mintgröna trappan leder till. Om kvällarna kommer vi att smyga ut genom fönstret nere i källaren. Vi kommer att växa upp. Vi kommer att få längre ben och livet kommer inte alltid att kännas som en evighet. Men inget av det vet vi då.

"Det är som när man lär sig diska, i början tar man diskmedel på varje tallrik och så."