By Your Side

"Det var jämt du som sa till mig att göra något. Jag fick alltid gå och handla när vi var ensamma hemma hos någon av oss; du sa till mig att det och det skulle vi ha och så gick jag ned till affären och skyndade mig sedan tillbaka, så lycklig över att se dig nöjd när jag ställt upp kassarna på köksbordet och du plockade upp varorna ur Seven-Elevenpåsarna.

Det jag inte riktigt tyckte om, var när jag det sista året skulle gå till systembolaget och köpa sprit, då det bara var jag som kunde göra det. Teoretiskt sett så kunde du ju också gå och handla mat. Men det var bara jag som kunde gå på systemet och köpa sprit och det fick mig att känna mig så... jag vet inte, sorgsen, vemodig; något stort och tjockt som gjorde ont i bröstet, som en stor oljeklump som man sett på någon katastrofdrabbad strand på TV. Ungefär en sådan tjock trögflytande svart klump i mitt bröst när jag stod där i kön (det var längesedan, innan de började med kölappar) och väntade på min tur. Och så insamlingsbössan som alla stoppade växeln i när de betalat sin sprit.
Kanske var det då jag började känna mig gammal. Liksom gammal och tragisk. Det kunde stocka sig i halsen på mig när jag tittade runtomkring mig och såg par och barnfamiljer och pensionärer och alkoholister och fick den här känslan av att alla människor omkring mig var fullständigt meningslösa och att jag nu var en av dem. Ibland var jag tvungen att lämna kön och gå ut på gatan en stund och få lite frisk luft innan jag kunde gå in igen.

Men inget av det där kände du till."

-Per Hagman, POOL