Catcher In The Ray

Efter fred kommer lördag

Jag tar cykeln till slottskogen för att ta den där bilden av August Kobb. August är ett stenansikte i berget. En gång för länge sedan var han en av parkens grundare och eldsjälar. August ansikte sitter högt upp. Berget är något svårklättrat och det enda sättet att komma upp är att förtränga alla tankar på en väg ner.
Det är vid sådana tillfällen; när man står tryckt mot en klippvägg, balanserandes på en fot, som man kan komma att ifrågasätta sig själv i form av mumlande svordomar. Sedan får man kanske handsvett och undrar hur länge till man kan hålla taget.
När jag var liten tävlade vi om vem som kunde klättra upp och ta honom i näsan, säger han. Vi klättrade upp i den där skåran. Men jag minns också att det inte fanns någon väg ner. Att vi fick hjälpa varandra att hasa längs klippan på mage. Hur har du tänkt att du ska komma ned? Jag tänkte nog inte alls.
Så den gamle mannen sträcker upp sina händer och håller i mina fötter, du får inte vara rädd säger han. Och det är jävligt läskigt. och jag hade aldrig kommit ner.

Och så kom äntligen regnet.